Ni som hängt med mig ett tag känner nog till min version av träning de senaste åren – vi kan ändå dra det i korthet:
- Var i mitt livs fysiska form tack vare styrketräning och miltärträning, blev sjuk i utmattningsdepression och tog mig knappt ur sängen, började promenera, testade militärträning igen men klarade det inte, fortsatte promenera, började göra ”det du pallar just idag” vilket kunde vara allt från en kvarts benövningar, ta sig upp för hammarbybacken eller någon coreövning, anlitade en PT för att få hjälp att bygga upp kroppen igen så tränade styrketräning en gång i veckan med henne, var på väg framåt, skadade armbågarna på ett av våra pass, började med rehab, fortsatte med promenader, mer rehab och började lätt träning på utegymmet i våras, någon löprunda och nu är jag här.
Nu när jag läser detta så inser jag att det inte är så konstigt att jag stundtals känt frustration, besvikelse på kroppen, vart skitförbannad, ledsen och tyckt att det är jäkligt orättvist.
Hela karusellen började våren 2012, det har alltså gått över tre år sedan jag kände mig som mig själv när det kommer till träningen.
Vill ge mig själv en mental high five för att jag inte har gett upp. Har ändå fortsätt leta nya vägar, har gnetat på med rehaben, övat på att respektera dagsformen och jobbat mig igenom det här.
Nu har jag kommit så pass långt med mina armbågar att de börjar palla annat än rehabträning och jag är så jädra tacksam.
Jag har nu börjat lunchträna och varvar Anti Gravity Yoga med BarreConcept ett par gånger i veckan. Äntligen!!!
,. har en lång väg att gå och massor att bygga upp men det känns lovande att jag ändå får börja nu. Kroppen är lite överallt, styrkan nästan obefintlig men ändå är känslan efter ett pass så givande. Hela jag känns påfylld och klar i huvudet.